Fountains

12 december, 2010

Det är inte ofta jag hittar ny musik jag verkligen gillar, men i somras tänkte jag att jag skulle testa att utnyttja de senaste årens massiva scrobblande för ändamålet. Jag skapade en spellista på Spotify med en handfull låtar av alla de artister som rekommenderats av Last.fm och lät den rulla på jobbet. Ett band stack ut.

Ett band känns kanske som lite dålig utdelning, men vilken jävla utdelning. The Drips, med medlemmar från The Bronx, The Distillers och Social Distortion, landade precis som den käftsmäll jag efterfrågade med tunga riff, melodier och melankoliska texter.

Vad gör jag med låtar jag gillar? Jo, jag slaktar dem med mediokra akustiska framträdanden på Youtube. Varsågoda.

Annonser

Promise

08 maj, 2010

Inte nog med att Randy är Sveriges utan tvivel bästa band, de har också levererat flera av mina absoluta favoritrader. Första strofen i Promise, från deras senaste skiva Randy the band, är vacker men späckad med ångest: ”Promise me that you won’t / let me fall asleep tonight so I don’t / wake up tomorrow one day older than today”.

Vissa perioder är det precis så det känns, dagarna rullar på och smälter in i varandra, tiden tickar utan att det leder någonstans. Vad man än gör för att hålla sig sysselsatt somnar man förr eller senare för att vakna dagen därpå, en dag närmare det oundvikliga slutet.

Sommaren 2001 jobbade jag som vaktmästare på ett äldreboende. Ett riktigt uselt sommarjobb, precis som de två jag haft tidigare år, och efter den sommaren beslutade jag mig för att aldrig mer sommarjobba. Det var helt enkelt inte värt uppoffringen att få dåligt betalt för icke-stimulerande arbetsuppgifter. Som vaktmästare skulle jag en dag hissa halv flagg efter att en som bodde där hade dött. I sig inte direkt en stor grej, men när jag senare på dagen satte mig ner på kontoret så började tankarna vandra och en riktigt obehaglig känsla av komplett mörker spred sig. Det var som att kroppen föreställde sig vad döden innebär i väldigt konkreta termer. Tankarna vandrar fortfarande, känslan gör sig påmind då och då och det är lika obehagligt nu som då.

Sommaren 2008 hade jag sett fram emot West Coast Riot hela året. Det skulle bli årets i särklass bästa helg med en grym lineup på torsdagen, följt av en spelning av Swollen Members, den enda hip hop-akt jag lyssnar på, på lördagen. Torsdagen blev episk och på lördagen tog jag mig extra tidigt till Pustervik för att kolla om jag kunde få bandet att skriva ett brev till Carolina som låg på Sahlgrenska efter en tarmtransplantation. De ställde självklart upp och jag tänkte att jag skulle lämna det i väntan på spelningen men visste inte var hon låg och hann knappt jaga reda på den informationen innan det var dags att bege sig.

Spelningen var grym, sjukt bra tryck. Rent av bättre än dom flesta punkspelningar jag varit på med några få undantag. Prevail fick köra dubbelt eftersom Mad Child råkat ut för en bilolycka, men den energin han levererade var vansinnig. När jag kom hem sent på natten hade vi fått ett meddelande på mitt dåvarande bands myspacesida. Det stod att Robert var död. Det fanns två Robert i bandet men stod inte uttryckligen vilken. Det stod även ett telefonnummer, men jag ville inte ringa när det var så sent. Det första jag gjorde på morgonen efter en natts väldigt dålig sömn var att ringa. På andra sidan svarade trummisens mamma och bekräftade det hela.

Tydligen var det Janson det stått om i tidningen på fredagen. Exakt vad som hände har åtminstone inte jag fått höra, allt jag vet med säkerhet är att man inte överlever ett fall från Göta älvbron ner på vägen in i Götatunneln. På väg från mellanfest tillbaka till festivalområdet hade han försvunnit från sina vänner och aldrig kommit tillbaka. Ungefär samtidigt som han förklarades död spelade NOFX en gammal låt i ny tappning med den improviserade titeln Fuck the bridge, riktad till de personer som bevittnade spelningen från ovan.

På söndagen tog jag brevet med mig och begav mig till Sahlgrenska. Något bra ska väl kunna komma av denna dagen tänkte jag. Jag lyckades leta upp Carolina och ge henne brevet. Hon låg där med allsköns slangar och det kändes lite märkligt att vara där i mitt mentala tillstånd, men hon blev sjukt glad för besöket och framförallt brevet. Tyvärr hade transplantationen inte gått bra och hon återhämtade sig aldrig tillräckligt för att göra en ny operation. Knappt ett år senare sa kroppen ifrån helt.

På väg till Sahlgrenska stannade jag en sväng vid Göta älvbron. Allt såg ut precis som vanligt. När jag väntade på grön gubbe dundrade Promise i hörlurarna.


Sick of it all

01 maj, 2010

Det här har tagit brutalt mycket längre tid än jag tänkt mig. I höstas så gick min dator åt helvete helt enkelt efter en kväll med alldeles för mycket etanol inblandat. Exakt vad som hände vet jag inte med säkerhet, men när jag vaknade stod den på sin vanliga plats fast den delade denna plats med en vattenpöl. Alla The Shallows-inspelningar inklusive mixinställningar, samt foton från bland annat sommarens besök i Finland, borta för evigt.

Sedan dess har jag heller inte haft möjlighet att överföra filmer från min kamera till den nya datorn eftersom jag aldrig kände att det var lönt att köpa den adapter som krävs. Istället har jag nu gjort det enda logiska och skaffat en ny kamera och kan därmed fortsätta min serie akustiska punk-covers.

Denna gången har turen kommit till det fantastiska bandet The Distillers. Young crazed peeling har legat i bakhuvudet ända sen jag såg den första gången, den hade ganska bra rotation på ZTV när jag flyttade hemifrån. Klant som man är tog jag av någon märklig anledning aldrig mig tid att lyssna på mer. Det var först i somras tror jag som jag kom på att det borde vara värt en genomlyssning.

Jag blev golvad på direkten. Precis den sortens punk jag gillar. Brody Dalles röst är vansinnigt bra och jag får fortfarande rysningar när refrängen börjar i I am a revenant. Här kommer således min tolkning av introspåret till skivan Sing sing death house som båda ovan nämnda låtar också ligger på.


Release the hostages

09 juli, 2009

Ända sen jag kom på att jag skulle spela in akustiska punkcovers och lägga upp på youtube så har jag klurat på vilken låt av NOFX som lämpar sig, utan att riktigt komma fram till svaret. Idag på bussen hem från jobbet dök den upp i iPoden. Knappast en av deras kändare låtar, men det var en av de första jag hörde.

En klasskompis på gymnasiet hade sagt att deras låt August 8th var bra. Även om det bara berodde på textraden om Jeff, som träffande nog också gick i klassen. Detta var på Napster-tiden. När jag väl laddade hem låten passade jag på att ladda hem några till, helt och hållet baserat på namnet eftersom jag inte kände till några andra låtnamn. I listan valde jag först The fastest longest line, en mycket snabbare version av deras stora hit The longest line, som ligger som B-sida på 7″-singeln Liza and Louise. Ska man ladda hem punk vill man ju att det ska gå snabbt, tänkte jag. Den tredje låten jag valde var Release the hostages. Varför vet jag inte, det lät ballt antar jag.

De sistnämnda två låtarna har gått många gånger i hörlurarna, speciellt i skidbacken, men av någon anledning dröjde det länge innan jag började lyssna på fler låtar. Jag minns att jag försökte hitta lite fler låtar någon gång, men att jag tyckte det jag hittade var dåligt. NOFX är inte direkt kända för att ha jämn kvalitet på sina låtar och jag måste ha dragit endast nitlotter. Läget är inte riktigt likadant idag, vilket avslöjas av min lyssningsstatistik på Last.fm.


Poison

04 juli, 2009

Dags för lite youtube igen! Denna gången är det en av Rancids absolut bästa låtar – Poison – från det brutalt tunga självbetitlade albumet släppt 2000 som blir respektlöst slaktad.


Heart attack american

06 juni, 2009

Efter många om och men fick jag tummen ur och har nu spelat in mitt första youtube-klipp. Att säga att det gick problemfritt vore en överdrift. Av någon anledning så har det firewire-kortet jag skaffade en tendens att hoppa ut ur datorn vid minsta beröring. Det vore inget större bekymmer om det inte vore för att någonting i någon drivare samtidigt får spel, vilket renderar det trådlösa nätverkskortet och framförallt USB-drivrutinerna mer eller mindre obrukbara. Speciellt problematiskt eftersom ljudkortet ansluts just via USB. Inget som en gammal hederlig reboot inte kan lösa, men det är onekligen lite störande när man märker att ljudet på inspelningen hackar efter att man är färdig.

Det fick helt enkelt bli en ny inspelning och efter ett gäng omtagningar kommer här resultatet: En akustisk version av The Bronx fantastiska låt Heart attack american, inledningsspåret till deras första skiva.


Projekt: Youtube

29 april, 2009

Ett av mina projekt jag funderat på är att komma igång med att posta lite klipp på youtube. Främst akustiska punkcovers. Tyvärr visade sig mina första tester med den inbyggda webkameran bli alldeles för dåliga: Usel framerate, upplösning och bild. 1.3 megapixlar heter det, jo man tackar.

Alternativ två var att koppla in min gamla, relativt oanvända DV-kamera. Tyvärr har jag inte längre något firewire sen jag dumpade min uttjänta Acer Aspire till förmån för en röd LG E300. Kameran har en USB-port för att kunna användas som webkamera men resultatet blir bara snäppet bättre än den inbyggda kameran, dock fortfarande uselt.

Jag beställde därför ett ExpressCard med två firewire-portar från Komplett. Som en extra bonus kommer jag nu också kunna använda DV-kameran till annat, även om den inte fungerar helt felfritt efter att jag kraschade på skidor när jag hade den i ryggsäcken. Kortet landade i brevlådan i tisdags och experimenten kunde börja.

Eftersom jag dessutom vill spela in ljudet någorlunda hyggligt var jag inte säker på om datorn skulle palla med att fånga DV över firewire samtidigt som en multikanalinspelning med USB-ljudkortet, men som tur var visade det sig inte vara några som helst problem så länge videoinspelningen ligger i förgrunden. Nackdelen är att ljudet och bilden måste synkroniseras i efterhand, men det problemet har funnits sedan urminnes tider och är lätt löst genom att klappa händerna en gång i början av inspelningen. En extra bonus är att ljudet kan mixas i efterhand, vilket gör enorm skillnad.

Ivrig att komma igång drog jag fram två spotlights för att få nån slags ljus, monterade vidvinkeltillsatsen, satte mig framför kameran med gitarren och drog av Rancids låt Poison. Knappast den bästa tolkningen någonsin, men det var mest ett test ändå. Det var nu det jobbiga började. Ljusmängden från mina spottar på 25 W är definitivt i minsta laget, vilket resulterar i en väldigt brusig bild. Det är väl inte ett problem i sig förrän det är dags att koda filmen till något vettigare format. Hemskt är bara förnamnet. Inte nog med det, filen blev dessutom gigantisk!

Efter att ha sovit på saken och googlat runt lite var det ganska klart att jag var i behov av brusreducering. Till slut hittade jag en forumtråd som i sin tur ledde mig till en sida med många filter till VirtualDub. Där hittade jag utöver det jag letade efter även ett deinterlacefilter som ser ut att fungera bra för mina ändamål. Hur Adobe Premiere kommer undan med att bara ha en kryssruta för deinterlace, utan några som helst valmöjligheter, är bortom mitt förstånd.

Med filterkedjan på plats blev resultatet ljusår bättre än tidigare, så nu återstår bara tid till att göra en vettig inspelning också innan det åker upp för hela världen att beskåda!