Fjärrvärme och kärnkraft

17 maj, 2012

Jag skrev ett mail till Svensk fjärrvärme.

Hej!

En sak som länge stört mig är beslutet att inte tillåta att spillvärmen från kärnkraftverk tas till vara. Om jag läser energifakta.se rätt så handlar det om 108,1 TWh om året som i princip dumpas rakt ut i havet för att producera 55,6 TWh el.

Jag läste här att ni för närvarande får 6% av värmeproduktionen från spillvärme i industrin, så jag antar att ni har hygglig koll på vad det är för kostnader involverade och vilka eventuella svårigheter som finns. Med det sagt:

Går det att få en hyfsad uppskattning om vad det skulle kosta att bygga den nödvändiga infrastrukturen för att ta tillvara på spillvärmen från våra svenska kärnkraftverk (under förutsättning att det skulle vara tillåtet)? Jag förutsätter att ni har statistik på ungefär hur kostnaden utvecklas med storleken på en enskild installation hos de nuvarande leverantörerna i basindustrin. Jag tänker mig även att ni har hygglig koll på hur mycket själva ledningarna går på och hur det utvecklas med avstånd och mängden värme som ska överföras.

Vilken effektivitet kan man förvänta sig i såväl utvinningen som transporten? Ni skriver att 10% går förlorad i transport ut till kund, men jag tänker mig att den siffran beror mycket på avståndet som ju skulle öka dramatiskt med tanke på var kärnkraftverken är placerade. Effektiviteten i utvinningen har jag inte hittat några siffror på, men jag förutsätter att ni har ganska bra koll på vad man kan förvänta sig där också.

Visserligen finns det andra ekonomiska bekymmer, som att de orter som idag har fjärrvärme redan täcker behovet och därmed redan har gjort anläggningsinvesteringar i fjärrvärmeverk som först skulle behöva skrivas av innan det vore ekonomiskt lönsamt att byta. Men detta är ändå ett rent hypotetiskt scenario så det kan vi bortse från för närvarande. Dessutom kan jag tycka att det är en vinst i sig att tillvarata energi som ändå redan förbrukas istället för att producera ny.

Låt oss bli lite mer konkreta och ta Ringhals som exempel. Ringhals producerar ca 24 TWh el om året vilket enligt siffrorna ovan skulle antyda 46,6 TWh spillvärme. Det genomsnittliga svenska huset använder ca 18000 kWh per år för varmvatten och uppvärmning enligt SCB. Med en teoretisk effektivitet på 100% skulle spillvärmen från Ringhals således kunna värma 2,59 miljoner sådana hus. Det är givetvis helt orealistiskt, men ger ändå en fingervisning om vilka energimängder vi pratar om.

Vad är då en realistisk effektivitet? 50% tycker jag personligen låter ganska lågt, men jag är inte detaljinsatt så jag har svårt att värdera den åsikten. 50% skulle fortfarande räcka till 1,3 miljoner genomsnittshus, vilket med antagandet två personer per genomsnittshus innebär värmebehovet för alla privatpersoner som bor i Halland, Skåne och stor-Göteborg tillsammans. 50% kanske å andra sidan är orealistiskt högt med såpass långa ledningar. Någonstans måste brytpunkten finnas där effektiviteten blir för dålig för att det ska vara försvarbart. Var den brytpunkten ligger är det jag är allra mest intresserad av i detta sammanhanget, så det vore fantastiskt om ni kunde hjälpa mig reda ut den.

/ Tomas Hallenberg

Annonser

Solenergi i Sverige

21 augusti, 2010

Jag var länge en förespråkare för kärnkraft, men har på senare tid blivit tveksam över om det är en så bra idé egentligen, av flera anledningar men framförallt av ekonomiska och långsiktiga skäl. Ska för närvarande inte gå in i detalj på just den aspekten utan istället ta upp mitt favoritalternativ: solenergi.

Många verkar tro att solenergi inte är något som lämpar sig för Sverige eftersom vi ligger så långt norrut och har långa vintrar jämfört med sydligare breddgrader. Jag är inte av samma åsikt och tänker försöka belysa det med lite beräkningar.

Den mörkaste månaden på året är december. Här i Göteborg innebär det en daglig genomsnittlig solinstrålning på 0.26 kWh per horisontell kvadratmeter. Har man däremot en optimalt vinklad solfångare går den siffran upp till 0.83 kWh per kvadratmeter (vinkelrätt mot infallande solstrålning).

Dagens solceller har en effektivitet från ungefär 6% till så mycket som 42%, beroende på hur dyra de är. Ett snitt som är kommersiellt tillgängligt ligger på 14-19%. 15% bör således vara en högst realistisk siffra att använda sig av. Effektiviteten blir dessutom bara bättre och bättre allt eftersom utvecklingen går framåt inom området, samtidigt som tillverkningskostnaderna går ner. Dessa siffror gäller för solceller som genererar el, att generera värme istället är betydligt effektivare. Om vi trots det låter solljuset ovan konverteras till el rakt av skulle det betyda 0.125 kWh per kvadratmeter solceller (0.039 kWh per kvadratmeter mark).

December 2009 förbrukade jag enligt elräkningen 211 kWh, dvs ett dagligt genomsnitt på 6.8 kWh. Det skulle således behövas 54.6 kvadratmeter solceller för att täcka hela mitt elbehov under perioden. Dessa skulle behöva ta upp 174 kvadratmeter mark för att inte skugga varandra. Onekligen ganska mycket för en lägenhet på 63 kvadratmeter i ett fyravåningshus, som jag bodde i då. Om solcellerna enbart skulle placeras på taket skulle det grovt räknat finnas 16 kvadratmeter yta att placera solfångarna på. Sammantaget innebär det att solcellerna skulle kunna täcka 9% av mitt personliga elbehov.

9% låter kanske inte så mycket, men detta var som bekant en realistisk beräkning under maximalt ogynnsamma förhållanden. Om vi istället tittar på ett årligt snitt så ligger solinstrålningen på 3.02 kWh per horisontell kvadratmeter. Det motsvarar alltså en faktor 11.6 jämfört med instrålningen i december! Dock får man inte samma effekt av att vinkla solcellerna rätt under sommaren, eftersom solen redan står högt då, så snittet vid optimal vinkel blir inte mer än 4.12 kWh per kvadratmeter.
Det motsvarar 44.7% av min elförbukning vid decembers nivåer. Givetvis matchar det inte 1:1 mot hur min förbrukning är spridd under dygnet eller året, men likväl skulle solceller motsvarande takytan tillgänglig för min (dåvarande) lägenhet täcka nästan halva mitt elbehov.

Märk väl att det skulle gå att belägga dessa 16 kvadratmeter med solceller, men genom att använda sig av optimalt vinklade och placerade solceller skulle det bara behövas 5 kvadratmeter faktisk solcellsyta. Resterande 11 kvadratmeter takyta skulle då ligga i skugga av dessa solceller när infallsvinkeln är som sämst i december, men det skulle lämna outnyttjad takyta under sommaren när solen står högre.

Köper man solceller i bulk idag så kan man till exempel få en panel från Yingli Solar, med en effektivitet på 13.8%, för 2356 kronor kvadratmetern med dagens växelkurs. För att täcka hela mitt elbehov skulle det allt som allt krävas 12.15 kvadratmeter solpanel, det vill säga en investering på 28645 kronor. Frakt tillkommer, men för en riktigt storskalig installation så bör priset kunna pressas ytterligare så att anta att det skulle ta ut varandra vore rimligen att räkna i underkant. Efter 10 år beräknas panelen producera 90% av ursprunglig effekt och efter 25 år ligger den siffran på 80%. Investeringen skulle lätt räknas in på 10 år, men panelen håller åtminstone dubbelt så länge.

Vad väntar vi på?

Uppdatering: Hade missat lite i beräkningarna eftersom jag glömde ta hänsyn till att vinkling av paneler inte gör lika stor skillnad på sommaren som på vintern. Allt som allt innebar det ungefär ett fel med en faktor två. Beräkningarna ovan har justerats därefter. Det jag utlämnat är kostnad för resterande komponenter (främst växelriktare) och kostnad för montering.

Enligt Energimyndighetern motsvarar det ungefär hälften av totalkostnaden, men jag får för mig att deras siffror överlag inte riktigt är fräscha då sidan inte uppdaterats på 2.5 år. De anser att en solpanel på 8 kvadratmeter riktad mot söder, vinklad ca 40 grader, skulle producera 850 kWh på ett år i Sverige. Enligt siffrorna jag använt skulle en horisontellt monterad panel på 8 kvadratmeter enbart ha en verkningsgrad på 9.7% om den producerade 850 kWh. Om den även var vinklad skulle verkningsgraden behöva vara ännu sämre.

Om vi trots det förutsätter att det stämmer, så blir det en återbetalningstid på 20 år. Om vi räknar med att panelen måste bytas ut efter lika lång tid går det ändå jämt ut. Tar man då med möjligheten att få eventuella avdrag så låter det fortfarande inte som en dålig affär.


Ironi och prognoser

06 juni, 2009

Tycka vad man vill om hur moraliskt det senaste tilltaget mot allas vår favorit-antipirat är, men lite roligt är det faktiskt. Eftersom jag inte är helt på det klara med vilket som är det korrekta förnamnet nöjer jag mig fortsättningsvis med att använda efternamnet.

Trots att tilltaget närmast verkar taget ur en film från mitten av 90-talet får jag intrycket att Pontén själv inte är helt utan humor när jag läser hans kommentar på det hela:

Tidigare har Pirat-rörelsen försökt med hot, när det inte fungerar gör de sånt här.

För att förstå det roliga måste man se tillbaks till slutet av april när IFPI började skicka hotbrev efter första ronden i den omtalade rättegången mot The Pirate Bay, något som verkar vara en övergripande strategi för branschorganisationen. Hotbreven har inte bara fått kritik, utan kan potentiellt vara olagliga. Juristen presenterar en kortare analys. Än så länge har breven skickats till operatörer och torrent-siter, men i förlängningen är det sannolikt att även privatpersoner får ta del av härligheten.

Kickern kommer dock i faktarutan i slutet av artikeln:

I samband med Henrik Ponténs medverkan i TV 4 nyligen ringde någon som utgav sig för att vara polis och ställde frågor om hans personskydd i hemmet.

En taktik som inte heller är obekant för konstapel Pontén.

Morgondagen markerar förhoppningsvis början på slutet av vansinnet. Inför den nervkittlande avslutningen har jag kontinuerligt uppdaterat underlaget till min sammanställning av opinionsundersökningar, nu senast med Sifos undersökning igår och Novus undersökning idag. När jag väl var i farten minskade jag även halveringstiden till en vecka för att hänga med bättre i de svängningar som slutspurten kan tänkas ha gett upphov till. Detta ökar felmarginalerna rejält, men det kändes ändå illustrativt. Såhär blev resultatet (felmarginaler inom parentes):

  • S: 29.8% (4.2%) – tidigare 31.6% (2.4%)
  • M: 23.5% (3.9%) – tidigare 26.7% (2.3%)
  • FP: 9.6% (2.7%) – tidigare 7.9% (1.4%)
  • MP: 9.1% (2.6%) – tidigare 7.8% (1.4%)
  • PP: 7.3% (2.4%) – tidigare 5.5% (1.2%)
  • V: 6.1% (2.2%) – tidigare 5.8% (1.2%)
  • C: 5.6% (2.1%) – tidigare 5.6% (1.2%)
  • KD: 4.3% (1.9%) – tidigare 4.5% (1.1%)
  • JL: 2.1% (1.3%) – tidigare 1.7% (0.7%)
  • SD: 2.0% (1.3%) – tidigare 2.0% (0.7%)

Värt att notera är att det i princip endast är Piratpartiet som flyttat på sig, från sjunde plats till femte, även om Junilistan har hoppat om Sverigedemokraterna marginellt. Det tycks även se ut som att Moderaternas och Socialdemokraternas potentiella väljare hoppat över till Folkpartiet respektive Miljöpartiet. Att Kristdemokraterna hamnar utan mandat är heller inte helt orimligt: sannolikheten för det är 38% om man av någon anledning får för sig att tro på min uträknade felmarginal, vilket vore onödigt naivt gjort.


EU-parlamentsvalet

05 juni, 2009

När jag nu ändå gett mig in i att skriva om politik kan jag lika gärna tackla söndagens val till EU-parlamentet dessutom.

När USA drog igenom lagar som DMCA och framförallt Patriot Act hade jag väldigt svårt att förstå hur de tänkte. Jag hade ännu svårare att förstå hur medborgarna kunde tillåta det. Då lovade jag mig själv att om något liknande dök upp här skulle jag åtminstone inte stå handfallen. Skrämselpropaganda för att få igenom lagar som omöjligen kan leva upp till deras påstådda syfte på bekostnad av alla är helt enkelt inget som hör demokratier till. Det förstod Benjamin Franklin och hans kamrater redan på 1700-talet.

Inte helt otippat smög de sig på. Först till Europa, vilket i och för sig inte märktes så mycket eftersom EU-direktiv påverkar först då medlemsnationerna implementerar dem. Det var å andra sidan mest en tidsfråga och förra året kom både FRA-lagen och IPRED. Inte bara var det ett hån mot valet 2006 med klassiska uttalanden från herr Jag-gillar-schlager själv. Med en sådan musiksmak är det kanske inte konstigt att inte förstå sig på det fenomenala med internet? När sedan partipiskorna ven två år senare verkade det mest handla om någon slags prestige mellan blocken än att genomföra något som faktiskt skulle gagna landet, trots folkets protester.

Det fina med att vi i Sverige fortfarande lever i en demokrati är att all makt ligger hos folket, om än med fyra års mellanrum. När regeringen visar att den inte klarar av att genomföra folkets vilja finns det ett uppenbart sätt att visa detta: i röstlokalen. Ut med dinosaurierna som inte bara vägrar lyssna, utan även visar tydligt att de inte förstår vad det faktiskt är de genomför. Detta är för övrigt en princip som inte bara gäller politiken. I en marknadsekonomi ligger all makt hos konsumenten och om alla bojkottar företag som inte sköter sig kommer dessa företag inte kunna fortsätta existera. Det är verkligen inte svårare än så. Det första steget dit är att ta ditt eget ansvar.

Utöver att efter lång tids tveksamhet börjat handla ekologiska matvaror – som dessutom smakar bättre! – tar jag mitt ansvar genom att inte rösta på de partier som tydligt visat att de inte vet vad de sysslar med:

  • Socialdemokraterna lade grunden till eländet
  • Moderaterna är de största bovarna
  • Folkpartiet vet jag inte ens hur de kan kalla sig liberaler, med ett undantag
  • Centerpartiets krokodiltårar lurar ingen
  • Kristdemokraterna är på alla sätt självskriven

Kvar återstår tre alternativ: Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Piratpartiet.

Vänsterpartiet har jag alltid haft svårt för, även om jag kan hålla med om vissa saker. De har åtminstone ett utmärkt namn på listan och just i EU-valet känns personröster viktigare än någonsin eftersom det bara är 18 mandat det gäller för Sveriges del av totalt 736. Exakt hur personen i fråga kommer rösta får således inte så stort utslag, utan det viktiga är vilka frågor som aktivt drivs. Men nej, inte den här gången. Eventuellt kommer jag ha ett öppnare sinne för deras frågor i framtida val.

Miljöpartiet har jag också haft svårt för. Tidigare ansåg jag att de mest agerade bromskloss för ett effektivt styre. På senare år har jag svängt och anser att det överlag är det riksdagsparti som stämmer bäst med vad jag själv tycker. Dock finns det kandidater som Zaida Catalán som får mig att rygga tillbaks. Maken till oärlig argumentation har jag knappt hört tidigare. Uttryck som ”sanningen är ju den att” om rent subjektiva saker och att hela tiden dra in orelaterade extremfall skapar en icke-debatt som omöjligt kan leda någonstans. Det handlar om ren demagogi och är inget jag vill befatta mig med. Det räckte gott med Göran Perssons ständiga upprepningar om hur dåligt det gick senast högern hade makten för att jag skulle tröttna på den sortens retorik. Nu finns det säkert vettigare kandidater på Miljöpartiets lista, men det var inget jag kryssade den här gången.

Kvar återstår således Piratpartiet, vilket som en bonus är det största långfingret i ansiktet på etablissemanget. En tydligare signal går helt enkelt inte att skicka. Därför röstade jag Piratpartiet dagen efter lokalerna för förtidsröstning öppnade. Nu röstade jag i och för sig på Piratpartiet redan 2006, även om det då mest var ett experiment från min sida för att jag ville se vad som skulle hända ifall det resulterade i en plats i riksdagen. Den här gången är det däremot högsta möjliga allvar. I samband med FRA-debatten förra sommaren blev jag medlem, för att redan då skicka en signal. Den var uppenbarligen inte tydlig nog. Det slutgiltiga målet är att de andra partierna gör Piratpartiet överflödigt genom att själva ta frågorna seriöst, men det är en lång väg kvar tills dess. Tills vidare kommer jag fortsätta stödja Piratpartiet.

Jag kryssade Christian Engström, mest för att jag tycker han ger ett bra och sansat intryck och håller argumentationen på en saklig nivå. Tyvärr kan det uppfattas som att han blir lite överkörd ibland när motståndet tar till plumpa metoder. Förhoppningsvis blir det (minst) två mandat så Amelia Andersdotter kommer in dessutom. Då kan det bli liv i luckan på riktigt och hon verkar ha ett stort stöd.

Junilistan, Feministiskt initiativ, Sverigedemokraterna och övriga partier räknar jag inte ens som alternativ.

Förtidsröstning är för övrigt fantastiskt. För mig är det förvånande att inte fler utnyttjar möjligheten att i lugn och ro rösta när det passar ens eget schema och få det avklarat så det inte ”glöms bort”.


Moderaterna och finanskrisen

04 juni, 2009

Jag är knappast den första som ser parallellerna mellan den nuvarande situationen i Sveriges ekonomi och hur det såg ut i början av 90-talet. En gemensam faktor som sticker ut speciellt är högerregeringen. Att däremot påstå att de två finanskriserna är Moderaternas verk vore att ge deras kraft att påverka orimligt stort förtroende. Kriserna har trots allt varit mer eller mindre globala av anledningar som byggts upp före respektive regering trätt i kraft.

Att istället använda tillträdet av en högerregering i socialismens högborg Sverige som en indikator för att något är på väg att slå snett är en helt annan sak. När tillräckligt många här i landet tror att högerpolitik kommer gynna just dem – nu förutsätter jag att de flesta röstar mer eller mindre egoistiskt – verkar det inte bättre än att något skenat. Med det inte sagt att Socialdemokraterna på något sätt skulle vara ett bättre val för landet. Det intressanta i sammanhanget är just masspsykologin; vad majoriteten tror är bra.

När relativt lågavlönade blundar för det faktum att de är just relativt lågavlönade och tycker det är en bra idé att skuldsätta sig med hög belåningsgrad på ett hus eller en lägenhet och banken dessutom beviljar lånet, det är då ekonomin börjar sparka bakut. Jag läste idag i Dagens Industri – som inte fattat det här med länkar på internet, varför det heller inte går att länka vettigt till deras artiklar – att Statens bostadskreditnämnd kommit fram till att 15% av bolånetagarna sitter i en sits där belåningsgraden skulle gå över 100% ifall bostadspriserna faller med 20%. Ett scenario de dessutom anser fullt rimligt och jag är inte sen med att hålla med. Den senaste tidens låga räntor har skjutit på ett sådant prisfall för att hindra att det som redan hänt med bolånemarknaden i USA även ska hända i Sverige.

Personligen anser jag inte att det är en hållbar inställning. I praktiken subventioneras beteendet att skuldsätta sig, vilket på sikt bara förvärrar situationen. Idag är man trots allt dum om man inte tar stora lån eftersom staten i princip betalar dig för att låna pengar, allt för att stimulera konsumtionen för att få igång ekonomin igen. Det är åtminstone det som är tanken. Men den låga räntan är högst tillfällig. Förr eller senare vänder den upp igen.

För några veckor sedan kom det faktum att jag bor i hyresrätt på tal, på Hisingen dessutom. Jag får ofta höra dåliga saker om Hisingen. Att två medlemmar i X-team sköts med automatvapen precis utanför mitt köksfönster eller att kiosken på andra sidan lägenheten brändes ner har inget med saken att göra. Hur som helst så ansåg min vän Johan att jag borde skaffa en lägenhet på andra sidan älven, i Linné kanske. Själv tyckte jag att prisläget var – och fortfarande är – högre än jag vill gå in på. Det första bolånet är trots allt det man kommer dras med hela livet, eller tills sista amorteringen är gjord. Eventuella byten på vägen sker under liknande marknadsvillkor och går på ett ut. Johan ansåg i sin tur att det väl inte gör något att ta ett stort lån nu när räntan är låg, även om man tror att räntorna kommer gå upp och priserna ner med dem. ”1.5 miljoner nu med 2% ränta eller 1.3 miljoner om ett halvår med 5% ränta” har jag för mig var orden han använde, vilket kändes väldigt illustrativt för problematiken. Att det tar betydligt mer än ett halvår att tjäna in 200 tusen var tydligen inget han reflekterade över.

Dessa tankegångar tror jag är vanliga ute i landet och det räcker att två parter tänker så för att priset ska trissas upp i en auktion. Jag är helt enkelt inte villig att lägga en så stor del av min disponibla inkomst på mitt boende när räntorna går upp igen, även om jag skulle ha råd. Många verkar inte tänka så långt. Det är även därför jag anser att Sverige fortfarande bara skjutit krisen framför sig. Även om bankerna räknar med att man ska klara av en ränta på 7% för att få ett lån är det fortfarande fullt möjligt att ta ett lån med 95% belåning, vilket inte lämnar någon som helst fallhöjd för marknadsvärdet. När räntorna går upp kommer rimligen även ovan nämnda frenesi vid auktioner dämpas, vilket i sin tur drar ner marknadsvärdet. Det är då det magiska inträffar: många hushåll sitter fast i låga marginaler samtidigt som belåningsgraden blir hög jämfört med marknadsvärdet. Helt plötsligt kommer bankerna med krav på amorteringar trots att marginalen inte finns och kollapsen är ett faktum. Även om många kanske klarar av att snåla in och klarar sig med nöd och näppe så kommer det inte finnas någon som helst marginal över till det som driver ekonomin: konsumtion. Vilket ju var precis det som skulle stimuleras med de låga räntorna till att börja med.

Det är här högerpolitikens stora svaghet träder fram. Den kan funka utmärkt så länge det är ett fåtal som skor sig på den, men då finns det inte tillräckligt med incitament att rösta på högern för att den ska komma till makten. När det däremot är tillräckligt många som röstar höger har attityden svängt till ett för ekonomin i helhet ohälsosamt klimat – åtminstone i Sverige.


Opinionsundersökningar

22 maj, 2009

Så här i valsäsong dyker det upp gott om opinionsundersökningar som påstår det ena och det andra. Det som förbryllar mig mest är de statistiska felmarginaler som presenteras – eller inte presenteras, som det oftast är.

Ta till exempel den senaste från Skop som presenterades idag. Den är utförd med 1177 intervjuer. Enligt undersökningen påstås att 59% av de tillfrågade ska rösta och att 19% av dessa i sin tur inte har bestämt sig. Detta leder till slutsatsen att de faktiska siffrorna är baserade på svar från 562 personer, vilket matematiskt sett skulle ge en felmarginal på 1.8%-enheter för ett parti som ligger kring 5% i undersökningen (räknat på ett konfidensintervall på 95%). Förutsatt att undersökningen gjorts på ett perfekt representativt slumpurval av befolkningen.

Nu är det inte riktigt så det går till i praktiken. Uteslutande handlar det om telefonundersökningar, vilket gör att urvalet till exempel kan förmodas vara överrepresenterat av grupper som är mer benägna att ha fast telefon. Detta är instituten givetvis medvetna om, vilket gör att de använder ett stratifierat urval. Exakt hur stratifieringen går till varierar förmodligen friskt mellan instituten, men grundprincipen är att dela upp urvalet i olika demografier och slumpa individer inom de specifika demografierna samt vikta deras resultat med respektive demografis storlek. Att hitta en bra avvägning mellan antalet demografier och deras storlek är avgörande för ett representativt resultat. Blir antalet intervjuer i en demografi litet blir resultatet lätt opålitligt.

Inspirerad av Nate Silvers bevakning av presidentvalet i USA i höstas tänkte jag att det kunde vara intressant att vikta ihop de undersökningar som presenterats hittills för att se vad de säger ihop. Förhoppningsvis ger det en mer representativ bild av verkligheten, men framförallt ville jag få en uppfattning om felmarginalerna i respektive undersökning. Tyvärr har jag inte tillgång till historisk data, vilket gör det väldigt mycket till ett höftskott.

Grundprinciperna jag använt mig av är till att börja med att vara väldigt kritisk i min sammanviktning. Felmarginalerna i undersökningarna kompenseras både för uppskattat antal osäkra röster som soffliggare, men även för en uppskattning av hur mycket själva undersökningen påverkar resultatet. I USA ligger snittfelet för en undersökning på ca 1.5%-enheter enligt ovan, så jag utgick från det i brist på historisk data. Siffran påverkar mest de uträknade felmarginalerna ändå eftersom jag anser den siffran konstant mellan institutioner, medan Nate Silver räknat ut den historiskt för varje institution.

Den uppskattade felmarginalen räknas sedan om till en motsvarande kompenserad undersökningsstorlek som används för att vikta ihop varje enskild undersökning till totalen. För att kunna jämföra undersökningar som skett vid olika tidpunkt viktas resultaten även med hur gamla de är. Även där har jag bara dragit till med siffrorna från USA i brist på historik, det vill säga en halveringstid på 30 dagar. En undersökning som är en månad gammal får alltså halva genomslaget jämfört med en sprillans ny i viktningen.

De undersökningar jag lyckats hitta är en från Synovate (27/4), två från Sifo (7/5 och 14/5), tre från Demoskop (6/5,13/5 och 20/5), två från Novus (11/5 och 18/5) och den ovan nämnda från Skop (18/5). Prognosen från predict.eu har jag inte tagit med, eftersom det inte är en undersökning med specificerat antal intervjuer.

Mitt resultat blir (felmarginaler i parentes):

  • S: 31.6% (2.4%)
  • M: 26.7% (2.3%)
  • FP: 7.9% (1.4%)
  • MP: 7.8% (1.4%)
  • V: 5.8% (1.2%)
  • C: 5.6% (1.2%)
  • PP: 5.5% (1.2%)
  • KD: 4.5% (1.1%)
  • SD: 2.0% (0.7%)
  • JL: 1.7% (0.7%)

Felmarginalerna motsvarar en hypotetisk undersökning gjord på 1406 intervjuer, vilket säger en del om hur hård min viktning är. SD ingick inte i Synovate-undersökningen och första Demoskop-undersökningen var presenterad i heltal. Båda undersökningarna tillhör dock de äldre, vilket gör att de får mindre genomslag på totalen och det blir marginell skillnad om jag tar bort dem från beräkningen. Det stora frågetecknet i mina beräkningar är hur de olika instituten redovisar osäkra svar respektive icke-svar i statistiken. Därför har jag förutsatt att de som inte skriver något om det har samma storleksordning som de som nämner det explicit under motsvarande tidsperiod.

Det jag tycker är intressant och som tyvärr inte syns i opinionsundersökningarna, är just hur de som säger sig vara osäkra resonerar. De flesta undersökningar ställer frågan ”Vad skulle du rösta på om det var val idag?”. En frågeställning som ”Skulle du kunna tänka dig att rösta på parti X?” är däremot mycket mer intressant. Enligt vad jag hört, men har ingen källa för det tyvärr, får till exempel Miljöpartiet väldigt högt resultat vid en sådan fråga. Jag har för mig det handlade om runt 60%. Det indikerar att vissa partier kan vara överrepresenterade bland alternativen hos osäkra, vilket gör att deras siffror blir mindre i en traditionell undersökning. Junilistans resultat förra valet tycker jag illustrerar just ett sådant fenomen. Prognoserna runt motsvarande tid sa 3.5% men valresultatet blev 14.5%. Det ska bli intressant att se om Piratpartiet lyckas med motsvarande bedrift i år, även om prognoserna redan fångat upp skrällindikationer.