Moderaterna och finanskrisen

Jag är knappast den första som ser parallellerna mellan den nuvarande situationen i Sveriges ekonomi och hur det såg ut i början av 90-talet. En gemensam faktor som sticker ut speciellt är högerregeringen. Att däremot påstå att de två finanskriserna är Moderaternas verk vore att ge deras kraft att påverka orimligt stort förtroende. Kriserna har trots allt varit mer eller mindre globala av anledningar som byggts upp före respektive regering trätt i kraft.

Att istället använda tillträdet av en högerregering i socialismens högborg Sverige som en indikator för att något är på väg att slå snett är en helt annan sak. När tillräckligt många här i landet tror att högerpolitik kommer gynna just dem – nu förutsätter jag att de flesta röstar mer eller mindre egoistiskt – verkar det inte bättre än att något skenat. Med det inte sagt att Socialdemokraterna på något sätt skulle vara ett bättre val för landet. Det intressanta i sammanhanget är just masspsykologin; vad majoriteten tror är bra.

När relativt lågavlönade blundar för det faktum att de är just relativt lågavlönade och tycker det är en bra idé att skuldsätta sig med hög belåningsgrad på ett hus eller en lägenhet och banken dessutom beviljar lånet, det är då ekonomin börjar sparka bakut. Jag läste idag i Dagens Industri – som inte fattat det här med länkar på internet, varför det heller inte går att länka vettigt till deras artiklar – att Statens bostadskreditnämnd kommit fram till att 15% av bolånetagarna sitter i en sits där belåningsgraden skulle gå över 100% ifall bostadspriserna faller med 20%. Ett scenario de dessutom anser fullt rimligt och jag är inte sen med att hålla med. Den senaste tidens låga räntor har skjutit på ett sådant prisfall för att hindra att det som redan hänt med bolånemarknaden i USA även ska hända i Sverige.

Personligen anser jag inte att det är en hållbar inställning. I praktiken subventioneras beteendet att skuldsätta sig, vilket på sikt bara förvärrar situationen. Idag är man trots allt dum om man inte tar stora lån eftersom staten i princip betalar dig för att låna pengar, allt för att stimulera konsumtionen för att få igång ekonomin igen. Det är åtminstone det som är tanken. Men den låga räntan är högst tillfällig. Förr eller senare vänder den upp igen.

För några veckor sedan kom det faktum att jag bor i hyresrätt på tal, på Hisingen dessutom. Jag får ofta höra dåliga saker om Hisingen. Att två medlemmar i X-team sköts med automatvapen precis utanför mitt köksfönster eller att kiosken på andra sidan lägenheten brändes ner har inget med saken att göra. Hur som helst så ansåg min vän Johan att jag borde skaffa en lägenhet på andra sidan älven, i Linné kanske. Själv tyckte jag att prisläget var – och fortfarande är – högre än jag vill gå in på. Det första bolånet är trots allt det man kommer dras med hela livet, eller tills sista amorteringen är gjord. Eventuella byten på vägen sker under liknande marknadsvillkor och går på ett ut. Johan ansåg i sin tur att det väl inte gör något att ta ett stort lån nu när räntan är låg, även om man tror att räntorna kommer gå upp och priserna ner med dem. ”1.5 miljoner nu med 2% ränta eller 1.3 miljoner om ett halvår med 5% ränta” har jag för mig var orden han använde, vilket kändes väldigt illustrativt för problematiken. Att det tar betydligt mer än ett halvår att tjäna in 200 tusen var tydligen inget han reflekterade över.

Dessa tankegångar tror jag är vanliga ute i landet och det räcker att två parter tänker så för att priset ska trissas upp i en auktion. Jag är helt enkelt inte villig att lägga en så stor del av min disponibla inkomst på mitt boende när räntorna går upp igen, även om jag skulle ha råd. Många verkar inte tänka så långt. Det är även därför jag anser att Sverige fortfarande bara skjutit krisen framför sig. Även om bankerna räknar med att man ska klara av en ränta på 7% för att få ett lån är det fortfarande fullt möjligt att ta ett lån med 95% belåning, vilket inte lämnar någon som helst fallhöjd för marknadsvärdet. När räntorna går upp kommer rimligen även ovan nämnda frenesi vid auktioner dämpas, vilket i sin tur drar ner marknadsvärdet. Det är då det magiska inträffar: många hushåll sitter fast i låga marginaler samtidigt som belåningsgraden blir hög jämfört med marknadsvärdet. Helt plötsligt kommer bankerna med krav på amorteringar trots att marginalen inte finns och kollapsen är ett faktum. Även om många kanske klarar av att snåla in och klarar sig med nöd och näppe så kommer det inte finnas någon som helst marginal över till det som driver ekonomin: konsumtion. Vilket ju var precis det som skulle stimuleras med de låga räntorna till att börja med.

Det är här högerpolitikens stora svaghet träder fram. Den kan funka utmärkt så länge det är ett fåtal som skor sig på den, men då finns det inte tillräckligt med incitament att rösta på högern för att den ska komma till makten. När det däremot är tillräckligt många som röstar höger har attityden svängt till ett för ekonomin i helhet ohälsosamt klimat – åtminstone i Sverige.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: