Ett band känns kanske som lite dålig utdelning, men vilken jävla utdelning. The Drips, med medlemmar från The Bronx, The Distillers och Social Distortion, landade precis som den käftsmäll jag efterfrågade med tunga riff, melodier och melankoliska texter.

Vad gör jag med låtar jag gillar? Jo, jag slaktar dem med mediokra akustiska framträdanden på Youtube. Varsågoda.

Det första man möts av är ett inte helt välorganiserat användarinterface. Det var ganska många menyer som skulle gås igenom för att skapa sig ett 3-dagars abonnemang. När jag läste igenom villkoren så tyckte den att jag läste för långsamt och hoppade ut till huvudmenyn helt oprovocerat, varpå jag fick börja om hela processen. Jag kan tänka mig att det kommer uppstå en hel del rynkade pannor framför terminalerna och tycker nog ändå att dom borde gjort processen lite mer intuitiv för förstagångsanvändaren.

Efter att litet tag hade jag godkänt alla villkor, avlagt en deposition på 2500, valt pinkod, valt cykel, låst upp densamma och kunde börja cykla. Cykeln är av en så kallad dammodell med tre växlar, enbart handbromsar, cykelkorg och inbyggd låsvajer. Inte direkt vackra, men allt som allt funktionella. Sadeln är bekvämt stor och mjuk och tramporna är onödigt korta. Känns ungefär likadan att cykla på som mammas cykel som jag lånar de få gånger jag behöver cykla om jag hälsar på i Växjö, fast stabilare. Speciellt eftersom jag var för lat för att höja sadeln till en mer normal nivå, men det gav å andra sidan lite extra benträning den vägen. Formatet uppmuntrar till ett ganska avslappnat tempo utan att färden för dens skull går långsamt, vilket jag personligen uppskattar.

Färden från Järntorget till Lilla bommen gick smidigt och var rent av ganska trevlig. Fint väder och ingen vind. När jag kom fram blev jag uppmärksammad av en man som enligt min bedömning troligen inte var spik nykter som intresserat frågade om hur det fungerade, samtidigt som jag själv försökte lista ut varför stället pep energiskt. Under tiden jag ställde cykeln på plats ordentligt för att få slut på pipandet lyckades jag nog ändå förmedla hur det hela gick till och mannen tyckte liksom jag att det verkade vara en ganska bra deal överlag.

10 kronor för tre dagar eller 100 kronor för hela säsongen kostar det så länge man endast använder cykeln 30 minuter i taget. Jämförelsevis kostar enkel resa med spårvagn 16.50 om man har Västtrafikkort, eller mer än så om man som besökare inte har det. Stationerna ligger såpass koncentrerade centralt att det ändå inte finns någon direkt anledning att ha en cykel mer än 15 minuter så länge man cyklar från en station till en annan. Det blir värre om man tänker cykla längre bort eftersom priset växer progressivt. Har man inte lämnat tillbaks cykeln inom 24 timmar ryker hela depositionen. Ska systemet bli riktigt användbart krävs det nog stationer lite längre ut också.

Efter en kort promenad till replokalen för att packa ner mikrofonen blev det en lika kort promenad tillbaks till stationen där jag lämnade cykeln. Samma cykel fanns kvar, så jag misstänker att omsättningen av cyklar inte är enorm för tillfället. På hemsidan kan man se antal cyklar respektive lediga platser på respektive station och det verkar vara ungefär hälften så många cyklar som antalet platser på varje station, så det bör inte vara något problem att hitta varken ledig cykel eller ledig plats att lämna sin cykel på. Att hämta ut cykeln den här gången var avsevärt smidigare: pinkod, välj cykel och godkänn ansvar för den.

Cykelkorgen är klart rymlig. Jag var lite orolig för att mikrofonen skulle vara för stor, men det får lätt plats en Röde K2 med case på högkant utan att det stör. Tyvärr var det hygglig motvind på vägen hem, vilket sänkte helhetsintrycket något. Så blir det när man cyklar längs älven. Väl framme vid Järntorget var det väldigt praktiskt att bara kunna lämna cykeln och inte behöva tänka på det mer. Har man en egen cykel av någorlunda kvalitet kan det annars finnas viss oro för både stöld som vandalism, tyvärr. Att slippa tänka på servicen av cykeln är också fint, även om bakdäcket gott kunnat vara bättre pumpat.

Fördelar:

• Miljön. Nästan för uppenbart för att nämna, men jag gör det ändå.
• Bra benträning om man som jag är för lat för att höja sadeln.
• Plocka upp cykeln på ett ställe, lämna den på ett annat.
• Motion. Ska vara bra har jag hört.
• Fint väder. Åtminstone just idag.
• Smidigt när man väl abonnerar.
• Cykelkorg med gott om plats.
• Ingen service.
• Billigt.

Nackdelar:

• Du kommer inte ända fram till dörren utan måste gå från närmaste station.
• Som med all kroppslig aktivitet finns det en risk att man blir svettig.
• Har man inte så det räcker till depositionen blir det knepigt.
• Stationerna ligger koncentrerade mitt i stan.
• Säsongskort måste förbeställas.
• Lite krångligt första gången.
• Onödigt korta pedaler.
• Slipper Västtrafik.
• Motvind.

Allt sammantaget kan jag rekommendera alla att prova, så länge du tänker ta dig mellan två existerande stationer och det är fint väder.

Många verkar tro att solenergi inte är något som lämpar sig för Sverige eftersom vi ligger så långt norrut och har långa vintrar jämfört med sydligare breddgrader. Jag är inte av samma åsikt och tänker försöka belysa det med lite beräkningar.

Den mörkaste månaden på året är december. Här i Göteborg innebär det en daglig genomsnittlig solinstrålning på 0.26 kWh per horisontell kvadratmeter. Har man däremot en optimalt vinklad solfångare går den siffran upp till 0.83 kWh per kvadratmeter (vinkelrätt mot infallande solstrålning).

Dagens solceller har en effektivitet från ungefär 6% till så mycket som 42%, beroende på hur dyra de är. Ett snitt som är kommersiellt tillgängligt ligger på 14-19%. 15% bör således vara en högst realistisk siffra att använda sig av. Effektiviteten blir dessutom bara bättre och bättre allt eftersom utvecklingen går framåt inom området, samtidigt som tillverkningskostnaderna går ner. Dessa siffror gäller för solceller som genererar el, att generera värme istället är betydligt effektivare. Om vi trots det låter solljuset ovan konverteras till el rakt av skulle det betyda 0.125 kWh per kvadratmeter solceller (0.039 kWh per kvadratmeter mark).

December 2009 förbrukade jag enligt elräkningen 211 kWh, dvs ett dagligt genomsnitt på 6.8 kWh. Det skulle således behövas 54.6 kvadratmeter solceller för att täcka hela mitt elbehov under perioden. Dessa skulle behöva ta upp 174 kvadratmeter mark för att inte skugga varandra. Onekligen ganska mycket för en lägenhet på 63 kvadratmeter i ett fyravåningshus, som jag bodde i då. Om solcellerna enbart skulle placeras på taket skulle det grovt räknat finnas 16 kvadratmeter yta att placera solfångarna på. Sammantaget innebär det att solcellerna skulle kunna täcka 9% av mitt personliga elbehov.

9% låter kanske inte så mycket, men detta var som bekant en realistisk beräkning under maximalt ogynnsamma förhållanden. Om vi istället tittar på ett årligt snitt så ligger solinstrålningen på 3.02 kWh per horisontell kvadratmeter. Det motsvarar alltså en faktor 11.6 jämfört med instrålningen i december! Dock får man inte samma effekt av att vinkla solcellerna rätt under sommaren, eftersom solen redan står högt då, så snittet vid optimal vinkel blir inte mer än 4.12 kWh per kvadratmeter.
Det motsvarar 44.7% av min elförbukning vid decembers nivåer. Givetvis matchar det inte 1:1 mot hur min förbrukning är spridd under dygnet eller året, men likväl skulle solceller motsvarande takytan tillgänglig för min (dåvarande) lägenhet täcka nästan halva mitt elbehov.

Märk väl att det skulle gå att belägga dessa 16 kvadratmeter med solceller, men genom att använda sig av optimalt vinklade och placerade solceller skulle det bara behövas 5 kvadratmeter faktisk solcellsyta. Resterande 11 kvadratmeter takyta skulle då ligga i skugga av dessa solceller när infallsvinkeln är som sämst i december, men det skulle lämna outnyttjad takyta under sommaren när solen står högre.

Köper man solceller i bulk idag så kan man till exempel få en panel från Yingli Solar, med en effektivitet på 13.8%, för 2356 kronor kvadratmetern med dagens växelkurs. För att täcka hela mitt elbehov skulle det allt som allt krävas 12.15 kvadratmeter solpanel, det vill säga en investering på 28645 kronor. Frakt tillkommer, men för en riktigt storskalig installation så bör priset kunna pressas ytterligare så att anta att det skulle ta ut varandra vore rimligen att räkna i underkant. Efter 10 år beräknas panelen producera 90% av ursprunglig effekt och efter 25 år ligger den siffran på 80%. Investeringen skulle lätt räknas in på 10 år, men panelen håller åtminstone dubbelt så länge.

Vad väntar vi på?

Uppdatering: Hade missat lite i beräkningarna eftersom jag glömde ta hänsyn till att vinkling av paneler inte gör lika stor skillnad på sommaren som på vintern. Allt som allt innebar det ungefär ett fel med en faktor två. Beräkningarna ovan har justerats därefter. Det jag utlämnat är kostnad för resterande komponenter (främst växelriktare) och kostnad för montering.

Om vi trots det förutsätter att det stämmer, så blir det en återbetalningstid på 20 år. Om vi räknar med att panelen måste bytas ut efter lika lång tid går det ändå jämt ut. Tar man då med möjligheten att få eventuella avdrag så låter det fortfarande inte som en dålig affär.

Vissa perioder är det precis så det känns, dagarna rullar på och smälter in i varandra, tiden tickar utan att det leder någonstans. Vad man än gör för att hålla sig sysselsatt somnar man förr eller senare för att vakna dagen därpå, en dag närmare det oundvikliga slutet.

Sommaren 2001 jobbade jag som vaktmästare på ett äldreboende. Ett riktigt uselt sommarjobb, precis som de två jag haft tidigare år, och efter den sommaren beslutade jag mig för att aldrig mer sommarjobba. Det var helt enkelt inte värt uppoffringen att få dåligt betalt för icke-stimulerande arbetsuppgifter. Som vaktmästare skulle jag en dag hissa halv flagg efter att en som bodde där hade dött. I sig inte direkt en stor grej, men när jag senare på dagen satte mig ner på kontoret så började tankarna vandra och en riktigt obehaglig känsla av komplett mörker spred sig. Det var som att kroppen föreställde sig vad döden innebär i väldigt konkreta termer. Tankarna vandrar fortfarande, känslan gör sig påmind då och då och det är lika obehagligt nu som då.

Sommaren 2008 hade jag sett fram emot West Coast Riot hela året. Det skulle bli årets i särklass bästa helg med en grym lineup på torsdagen, följt av en spelning av Swollen Members, den enda hip hop-akt jag lyssnar på, på lördagen. Torsdagen blev episk och på lördagen tog jag mig extra tidigt till Pustervik för att kolla om jag kunde få bandet att skriva ett brev till Carolina som låg på Sahlgrenska efter en tarmtransplantation. De ställde självklart upp och jag tänkte att jag skulle lämna det i väntan på spelningen men visste inte var hon låg och hann knappt jaga reda på den informationen innan det var dags att bege sig.

Spelningen var grym, sjukt bra tryck. Rent av bättre än dom flesta punkspelningar jag varit på med några få undantag. Prevail fick köra dubbelt eftersom Mad Child råkat ut för en bilolycka, men den energin han levererade var vansinnig. När jag kom hem sent på natten hade vi fått ett meddelande på mitt dåvarande bands myspacesida. Det stod att Robert var död. Det fanns två Robert i bandet men stod inte uttryckligen vilken. Det stod även ett telefonnummer, men jag ville inte ringa när det var så sent. Det första jag gjorde på morgonen efter en natts väldigt dålig sömn var att ringa. På andra sidan svarade trummisens mamma och bekräftade det hela.

Tydligen var det Janson det stått om i tidningen på fredagen. Exakt vad som hände har åtminstone inte jag fått höra, allt jag vet med säkerhet är att man inte överlever ett fall från Göta älvbron ner på vägen in i Götatunneln. På väg från mellanfest tillbaka till festivalområdet hade han försvunnit från sina vänner och aldrig kommit tillbaka. Ungefär samtidigt som han förklarades död spelade NOFX en gammal låt i ny tappning med den improviserade titeln Fuck the bridge, riktad till de personer som bevittnade spelningen från ovan.

På söndagen tog jag brevet med mig och begav mig till Sahlgrenska. Något bra ska väl kunna komma av denna dagen tänkte jag. Jag lyckades leta upp Carolina och ge henne brevet. Hon låg där med allsköns slangar och det kändes lite märkligt att vara där i mitt mentala tillstånd, men hon blev sjukt glad för besöket och framförallt brevet. Tyvärr hade transplantationen inte gått bra och hon återhämtade sig aldrig tillräckligt för att göra en ny operation. Knappt ett år senare sa kroppen ifrån helt.

På väg till Sahlgrenska stannade jag en sväng vid Göta älvbron. Allt såg ut precis som vanligt. När jag väntade på grön gubbe dundrade Promise i hörlurarna.

Sedan dess har jag heller inte haft möjlighet att överföra filmer från min kamera till den nya datorn eftersom jag aldrig kände att det var lönt att köpa den adapter som krävs. Istället har jag nu gjort det enda logiska och skaffat en ny kamera och kan därmed fortsätta min serie akustiska punk-covers.

Denna gången har turen kommit till det fantastiska bandet The Distillers. Young crazed peeling har legat i bakhuvudet ända sen jag såg den första gången, den hade ganska bra rotation på ZTV när jag flyttade hemifrån. Klant som man är tog jag av någon märklig anledning aldrig mig tid att lyssna på mer. Det var först i somras tror jag som jag kom på att det borde vara värt en genomlyssning.

Jag blev golvad på direkten. Precis den sortens punk jag gillar. Brody Dalles röst är vansinnigt bra och jag får fortfarande rysningar när refrängen börjar i I am a revenant. Här kommer således min tolkning av introspåret till skivan Sing sing death house som båda ovan nämnda låtar också ligger på.

Rent hypotetiskt har jag stundtals ansett att det skulle kunna vara skönt att blint lita på saker och ting istället, speciellt gällande existentiella frågor. Generellt sett kräver religion ett visst mått av blind tillit, det heter ju per definition att tro.

Lite slösurfande fick mig idag att med start från en artikel i Cracked ta mig till Wikipedias sidor gällande syndafallet, varpå jag insåg att Bibeln inte bara kräver en allegorisk tolkning för att ens ha något som helst vettigt sammanhang, utan även att Gud personligen kräver blind tillit. Det är alltså inte bara religion i allmänhet som skyr kritiskt tänkande, utan kristendomens Gud i egen hög person. Jag skriver Gud med stort G precis som vilket annat egennamn som helst, för berättelsens skull hade det lika gärna kunnat vara Johnny. Att kalla sig själv Gud vittnar dock om hygglig hybris.

Enligt berättelsen så bannlyses Adam och Eva från paradiset efter att ha ätit av den förbjudna frukten från kunskapens träd. Hela konceptet är rätt sjukt, Gud befattar sig uppenbarligen bara med dem som likt en skock får okritiskt följer hans minsta nyck.

Den direkta konsekvensen av att äta trädets frukt bör, om man får tro namngivningen av trädet ifråga, enbart inneburit insikt. Här råder det vissa oklarheter gällande tolkningen av trädets faktiska benämning men om man väljer att gå på den svenska översättningen, kort och gott ”kunskapens träd”*, så går det knappast att komma fram till någon annan slutsats. Den indirekta konsekvensen av kunskapen är först och främst att Adam och Eva skäms för sin nakenhet, det är åtminstone så det står beskrivet. Som följd av sitt svek blir de således förvisade ur paradiset och därmed även dömda att i sinom tid dö.

Inget nytt här, men det blir intressantare när man analyserar Guds motiv. Varför vill inte Gud att de ska äta frukten? Här kan man dra något resonemang om tillit, lydnad och att motstå frestelse, men i förlängningen stärker det bara min tes: Gud vill allra helst av allt ha en skock får som anhängare. Det största argumentet emot religion i sig står skrivet i första Moseboken! Kristendomens stora bok erkänner det svart på vitt redan i förordet! Trots det finns det en omkring 2,1 miljarder individer stor skock får här på jorden.

Hur detta går ihop med resten av Bibeln är bortom mitt förstånd, men det är knappast enda stället boken säger emot sig själv. Hur dessa 2,1 miljarder motiverar sin tro för sig själva är även det ett mysterium för mig.

^{*) I Bibel 2000 kallas trädet för ”Trädet som ger kunskap om gott och ont”, vilket i sin tur har flera tolkningar. Ger det kunskap om konceptet ”gott och ont”? Ger det kunskap om sådant som är gott såsom ont? Ibland känns det som att översättare rent av skapar tvetydighet för att göra texterna svårare att ifrågasätta eftersom allt blir en tolkningsfråga.}

En klasskompis på gymnasiet hade sagt att deras låt August 8th var bra. Även om det bara berodde på textraden om Jeff, som träffande nog också gick i klassen. Detta var på Napster-tiden. När jag väl laddade hem låten passade jag på att ladda hem några till, helt och hållet baserat på namnet eftersom jag inte kände till några andra låtnamn. I listan valde jag först The fastest longest line, en mycket snabbare version av deras stora hit The longest line, som ligger som B-sida på 7″-singeln Liza and Louise. Ska man ladda hem punk vill man ju att det ska gå snabbt, tänkte jag. Den tredje låten jag valde var Release the hostages. Varför vet jag inte, det lät ballt antar jag.

De sistnämnda två låtarna har gått många gånger i hörlurarna, speciellt i skidbacken, men av någon anledning dröjde det länge innan jag började lyssna på fler låtar. Jag minns att jag försökte hitta lite fler låtar någon gång, men att jag tyckte det jag hittade var dåligt. NOFX är inte direkt kända för att ha jämn kvalitet på sina låtar och jag måste ha dragit endast nitlotter. Läget är inte riktigt likadant idag, vilket avslöjas av min lyssningsstatistik på Last.fm.

Hur som helst, detta har gjort mig mer uppmärksam rent allmänt så när jag såg att reklamen för GB Gräddglass stoltserar om hur enkla deras glassar är kände jag mig tvungen att kolla upp det. Reklamen säger något om att mjölk, grädde och saftiga bär är tricket. Innehållsförteckningen säger något helt annat:

Vaniljgräddglass med bärberedning (9 %). Skummjölk, glukos-fruktossirap, socker, grädde (8 %), smörfett, torkad glukossirap, invertsocker, vasslepulver, svarta vinbär (1,8 %), hallon (1,8 %), jordgubb (1,8 %), kondenserad skummjölk, emulgeringsmedel (mono- och diglycerider av vegetabiliska fettsyror), stabiliseringsmedel (fruktkärnmjöl, pektin, karragenan), arom, syra (citronsyra).

Jag blir lite förvirrad över första raden, men jag förmodar att den börjar med att helt enkelt beskriva produkten som ”Vaniljgräddglass med bärberedning” och att 9% är mängden ”bärberedning”. Det som kommer där efter bör vara själva ingredienserna, listade efter mängd. Efter att ha studerat listan kan man konstatera att reklamen istället borde säga ”mjölk, glukos-fruktossirap och socker är ungefär halva tricket”. Som vanligt är det den mystiska ingrediensen ”arom” som fascinerar mest. Var köper jag den? Att det inte finns någon vanilj bland ingredienserna trots att det kallas vaniljgräddglass är också intressant.

Vad man än tycker om produkten i sig är det ändå bra att glass har börjat säljas baserat på vikt istället för volym, med tanke på hur mycket luft som trycks in i den.

För den som är intresserad av upphovsrätt så är de juridiska villkor som visas på hemsidan en intressant läsning. Enligt de villkoren har jag inte rätt att skriva detta inlägget i dess nuvarande form… Spännande!

Det är tillåtet att surfa på hemsidan och kopiera valda delar genom att printa, lagra på hårddisk eller sända till andra, men enbart i informationssyfte och under förutsättning att copyright-meddelandet enligt ovan anges. Kopierad eller sparad information från hemsidan får inte säljas eller distribueras i affärssyfte, ej heller redigeras eller kopieras in i något annat dokument eller publikation, varken i elektroniskt format eller som papperskopia, eller läggas in på annan hemsida eller genom länk till vår sajt utan att skriftligt godkännande har erhållits från Unilever Sverige AB.

Oj, nu bröt jag mot villkoren igen. Bäst att sluta skriva…

Det fick helt enkelt bli en ny inspelning och efter ett gäng omtagningar kommer här resultatet: En akustisk version av The Bronx fantastiska låt Heart attack american, inledningsspåret till deras första skiva.