Release the hostages

Ända sen jag kom på att jag skulle spela in akustiska punkcovers och lägga upp på youtube så har jag klurat på vilken låt av NOFX som lämpar sig, utan att riktigt komma fram till svaret. Idag på bussen hem från jobbet dök den upp i iPoden. Knappast en av deras kändare låtar, men det var en av de första jag hörde.

En klasskompis på gymnasiet hade sagt att deras låt August 8th var bra. Även om det bara berodde på textraden om Jeff, som träffande nog också gick i klassen. Detta var på Napster-tiden. När jag väl laddade hem låten passade jag på att ladda hem några till, helt och hållet baserat på namnet eftersom jag inte kände till några andra låtnamn. I listan valde jag först The fastest longest line, en mycket snabbare version av deras stora hit The longest line, som ligger som B-sida på 7″-singeln Liza and Louise. Ska man ladda hem punk vill man ju att det ska gå snabbt, tänkte jag. Den tredje låten jag valde var Release the hostages. Varför vet jag inte, det lät ballt antar jag.

De sistnämnda två låtarna har gått många gånger i hörlurarna, speciellt i skidbacken, men av någon anledning dröjde det länge innan jag började lyssna på fler låtar. Jag minns att jag försökte hitta lite fler låtar någon gång, men att jag tyckte det jag hittade var dåligt. NOFX är inte direkt kända för att ha jämn kvalitet på sina låtar och jag måste ha dragit endast nitlotter. Läget är inte riktigt likadant idag, vilket avslöjas av min lyssningsstatistik på Last.fm.

Poison

Dags för lite youtube igen! Denna gången är det en av Rancids absolut bästa låtar – Poison – från det brutalt tunga självbetitlade albumet släppt 2000 som blir respektlöst slaktad.

Glasshyckleri

På senaste tiden har jag börjat bry mig mer om innehållsförteckningen på det jag äter, mycket på grund av min vän Henke. Ett steg i det är att välja ekologiskt så ofta som möjligt, även om det kostar några kronor mer. Konstigt nog smakar det bättre dessutom, även om det skulle kunna handla om en ren placeboeffekt. Än så länge har jag bara gjort ett undantag så vitt jag kan minnas och det var när jag skulle köpa spaghetti. Barillas no. 5 är trots allt svårslagen (en ingrediens: durumvete). Dessutom kostade ICAs ekologiska spaghetti dubbelt så mycket för hälften, av någon anledning. Vad som gör att det kostar fyrdubbelt är bortom mitt förstånd.

Hur som helst, detta har gjort mig mer uppmärksam rent allmänt så när jag såg att reklamen för GB Gräddglass stoltserar om hur enkla deras glassar är kände jag mig tvungen att kolla upp det. Reklamen säger något om att mjölk, grädde och saftiga bär är tricket. Innehållsförteckningen säger något helt annat:

Vaniljgräddglass med bärberedning (9 %). Skummjölk, glukos-fruktossirap, socker, grädde (8 %), smörfett, torkad glukossirap, invertsocker, vasslepulver, svarta vinbär (1,8 %), hallon (1,8 %), jordgubb (1,8 %), kondenserad skummjölk, emulgeringsmedel (mono- och diglycerider av vegetabiliska fettsyror), stabiliseringsmedel (fruktkärnmjöl, pektin, karragenan), arom, syra (citronsyra).

Jag blir lite förvirrad över första raden, men jag förmodar att den börjar med att helt enkelt beskriva produkten som ”Vaniljgräddglass med bärberedning” och att 9% är mängden ”bärberedning”. Det som kommer där efter bör vara själva ingredienserna, listade efter mängd. Efter att ha studerat listan kan man konstatera att reklamen istället borde säga ”mjölk, glukos-fruktossirap och socker är ungefär halva tricket”. Som vanligt är det den mystiska ingrediensen ”arom” som fascinerar mest. Var köper jag den? Att det inte finns någon vanilj bland ingredienserna trots att det kallas vaniljgräddglass är också intressant.

Vad man än tycker om produkten i sig är det ändå bra att glass har börjat säljas baserat på vikt istället för volym, med tanke på hur mycket luft som trycks in i den.

För den som är intresserad av upphovsrätt så är de juridiska villkor som visas på hemsidan en intressant läsning. Enligt de villkoren har jag inte rätt att skriva detta inlägget i dess nuvarande form… Spännande!

Det är tillåtet att surfa på hemsidan och kopiera valda delar genom att printa, lagra på hårddisk eller sända till andra, men enbart i informationssyfte och under förutsättning att copyright-meddelandet enligt ovan anges. Kopierad eller sparad information från hemsidan får inte säljas eller distribueras i affärssyfte, ej heller redigeras eller kopieras in i något annat dokument eller publikation, varken i elektroniskt format eller som papperskopia, eller läggas in på annan hemsida eller genom länk till vår sajt utan att skriftligt godkännande har erhållits från Unilever Sverige AB.

Oj, nu bröt jag mot villkoren igen. Bäst att sluta skriva…

Heart attack american

Efter många om och men fick jag tummen ur och har nu spelat in mitt första youtube-klipp. Att säga att det gick problemfritt vore en överdrift. Av någon anledning så har det firewire-kortet jag skaffade en tendens att hoppa ut ur datorn vid minsta beröring. Det vore inget större bekymmer om det inte vore för att någonting i någon drivare samtidigt får spel, vilket renderar det trådlösa nätverkskortet och framförallt USB-drivrutinerna mer eller mindre obrukbara. Speciellt problematiskt eftersom ljudkortet ansluts just via USB. Inget som en gammal hederlig reboot inte kan lösa, men det är onekligen lite störande när man märker att ljudet på inspelningen hackar efter att man är färdig.

Det fick helt enkelt bli en ny inspelning och efter ett gäng omtagningar kommer här resultatet: En akustisk version av The Bronx fantastiska låt Heart attack american, inledningsspåret till deras första skiva.

Ironi och prognoser

Tycka vad man vill om hur moraliskt det senaste tilltaget mot allas vår favorit-antipirat är, men lite roligt är det faktiskt. Eftersom jag inte är helt på det klara med vilket som är det korrekta förnamnet nöjer jag mig fortsättningsvis med att använda efternamnet.

Trots att tilltaget närmast verkar taget ur en film från mitten av 90-talet får jag intrycket att Pontén själv inte är helt utan humor när jag läser hans kommentar på det hela:

Tidigare har Pirat-rörelsen försökt med hot, när det inte fungerar gör de sånt här.

För att förstå det roliga måste man se tillbaks till slutet av april när IFPI började skicka hotbrev efter första ronden i den omtalade rättegången mot The Pirate Bay, något som verkar vara en övergripande strategi för branschorganisationen. Hotbreven har inte bara fått kritik, utan kan potentiellt vara olagliga. Juristen presenterar en kortare analys. Än så länge har breven skickats till operatörer och torrent-siter, men i förlängningen är det sannolikt att även privatpersoner får ta del av härligheten.

Kickern kommer dock i faktarutan i slutet av artikeln:

I samband med Henrik Ponténs medverkan i TV 4 nyligen ringde någon som utgav sig för att vara polis och ställde frågor om hans personskydd i hemmet.

En taktik som inte heller är obekant för konstapel Pontén.

Morgondagen markerar förhoppningsvis början på slutet av vansinnet. Inför den nervkittlande avslutningen har jag kontinuerligt uppdaterat underlaget till min sammanställning av opinionsundersökningar, nu senast med Sifos undersökning igår och Novus undersökning idag. När jag väl var i farten minskade jag även halveringstiden till en vecka för att hänga med bättre i de svängningar som slutspurten kan tänkas ha gett upphov till. Detta ökar felmarginalerna rejält, men det kändes ändå illustrativt. Såhär blev resultatet (felmarginaler inom parentes):

• S: 29.8% (4.2%) – tidigare 31.6% (2.4%)
• M: 23.5% (3.9%) – tidigare 26.7% (2.3%)
• FP: 9.6% (2.7%) – tidigare 7.9% (1.4%)
• MP: 9.1% (2.6%) – tidigare 7.8% (1.4%)
• PP: 7.3% (2.4%) – tidigare 5.5% (1.2%)
• V: 6.1% (2.2%) – tidigare 5.8% (1.2%)
• C: 5.6% (2.1%) – tidigare 5.6% (1.2%)
• KD: 4.3% (1.9%) – tidigare 4.5% (1.1%)
• JL: 2.1% (1.3%) – tidigare 1.7% (0.7%)
• SD: 2.0% (1.3%) – tidigare 2.0% (0.7%)

Värt att notera är att det i princip endast är Piratpartiet som flyttat på sig, från sjunde plats till femte, även om Junilistan har hoppat om Sverigedemokraterna marginellt. Det tycks även se ut som att Moderaternas och Socialdemokraternas potentiella väljare hoppat över till Folkpartiet respektive Miljöpartiet. Att Kristdemokraterna hamnar utan mandat är heller inte helt orimligt: sannolikheten för det är 38% om man av någon anledning får för sig att tro på min uträknade felmarginal, vilket vore onödigt naivt gjort.

EU-parlamentsvalet

När jag nu ändå gett mig in i att skriva om politik kan jag lika gärna tackla söndagens val till EU-parlamentet dessutom.

När USA drog igenom lagar som DMCA och framförallt Patriot Act hade jag väldigt svårt att förstå hur de tänkte. Jag hade ännu svårare att förstå hur medborgarna kunde tillåta det. Då lovade jag mig själv att om något liknande dök upp här skulle jag åtminstone inte stå handfallen. Skrämselpropaganda för att få igenom lagar som omöjligen kan leva upp till deras påstådda syfte på bekostnad av alla är helt enkelt inget som hör demokratier till. Det förstod Benjamin Franklin och hans kamrater redan på 1700-talet.

Inte helt otippat smög de sig på. Först till Europa, vilket i och för sig inte märktes så mycket eftersom EU-direktiv påverkar först då medlemsnationerna implementerar dem. Det var å andra sidan mest en tidsfråga och förra året kom både FRA-lagen och IPRED. Inte bara var det ett hån mot valet 2006 med klassiska uttalanden från herr Jag-gillar-schlager själv. Med en sådan musiksmak är det kanske inte konstigt att inte förstå sig på det fenomenala med internet? När sedan partipiskorna ven två år senare verkade det mest handla om någon slags prestige mellan blocken än att genomföra något som faktiskt skulle gagna landet, trots folkets protester.

Det fina med att vi i Sverige fortfarande lever i en demokrati är att all makt ligger hos folket, om än med fyra års mellanrum. När regeringen visar att den inte klarar av att genomföra folkets vilja finns det ett uppenbart sätt att visa detta: i röstlokalen. Ut med dinosaurierna som inte bara vägrar lyssna, utan även visar tydligt att de inte förstår vad det faktiskt är de genomför. Detta är för övrigt en princip som inte bara gäller politiken. I en marknadsekonomi ligger all makt hos konsumenten och om alla bojkottar företag som inte sköter sig kommer dessa företag inte kunna fortsätta existera. Det är verkligen inte svårare än så. Det första steget dit är att ta ditt eget ansvar.

Utöver att efter lång tids tveksamhet börjat handla ekologiska matvaror – som dessutom smakar bättre! – tar jag mitt ansvar genom att inte rösta på de partier som tydligt visat att de inte vet vad de sysslar med:

• Socialdemokraterna lade grunden till eländet
• Moderaterna är de största bovarna
• Folkpartiet vet jag inte ens hur de kan kalla sig liberaler, med ett undantag
• Centerpartiets krokodiltårar lurar ingen
• Kristdemokraterna är på alla sätt självskriven

Kvar återstår tre alternativ: Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Piratpartiet.

Vänsterpartiet har jag alltid haft svårt för, även om jag kan hålla med om vissa saker. De har åtminstone ett utmärkt namn på listan och just i EU-valet känns personröster viktigare än någonsin eftersom det bara är 18 mandat det gäller för Sveriges del av totalt 736. Exakt hur personen i fråga kommer rösta får således inte så stort utslag, utan det viktiga är vilka frågor som aktivt drivs. Men nej, inte den här gången. Eventuellt kommer jag ha ett öppnare sinne för deras frågor i framtida val.

Miljöpartiet har jag också haft svårt för. Tidigare ansåg jag att de mest agerade bromskloss för ett effektivt styre. På senare år har jag svängt och anser att det överlag är det riksdagsparti som stämmer bäst med vad jag själv tycker. Dock finns det kandidater som Zaida Catalán som får mig att rygga tillbaks. Maken till oärlig argumentation har jag knappt hört tidigare. Uttryck som ”sanningen är ju den att” om rent subjektiva saker och att hela tiden dra in orelaterade extremfall skapar en icke-debatt som omöjligt kan leda någonstans. Det handlar om ren demagogi och är inget jag vill befatta mig med. Det räckte gott med Göran Perssons ständiga upprepningar om hur dåligt det gick senast högern hade makten för att jag skulle tröttna på den sortens retorik. Nu finns det säkert vettigare kandidater på Miljöpartiets lista, men det var inget jag kryssade den här gången.

Kvar återstår således Piratpartiet, vilket som en bonus är det största långfingret i ansiktet på etablissemanget. En tydligare signal går helt enkelt inte att skicka. Därför röstade jag Piratpartiet dagen efter lokalerna för förtidsröstning öppnade. Nu röstade jag i och för sig på Piratpartiet redan 2006, även om det då mest var ett experiment från min sida för att jag ville se vad som skulle hända ifall det resulterade i en plats i riksdagen. Den här gången är det däremot högsta möjliga allvar. I samband med FRA-debatten förra sommaren blev jag medlem, för att redan då skicka en signal. Den var uppenbarligen inte tydlig nog. Det slutgiltiga målet är att de andra partierna gör Piratpartiet överflödigt genom att själva ta frågorna seriöst, men det är en lång väg kvar tills dess. Tills vidare kommer jag fortsätta stödja Piratpartiet.

Jag kryssade Christian Engström, mest för att jag tycker han ger ett bra och sansat intryck och håller argumentationen på en saklig nivå. Tyvärr kan det uppfattas som att han blir lite överkörd ibland när motståndet tar till plumpa metoder. Förhoppningsvis blir det (minst) två mandat så Amelia Andersdotter kommer in dessutom. Då kan det bli liv i luckan på riktigt och hon verkar ha ett stort stöd.

Junilistan, Feministiskt initiativ, Sverigedemokraterna och övriga partier räknar jag inte ens som alternativ.

Förtidsröstning är för övrigt fantastiskt. För mig är det förvånande att inte fler utnyttjar möjligheten att i lugn och ro rösta när det passar ens eget schema och få det avklarat så det inte ”glöms bort”.

Moderaterna och finanskrisen

Jag är knappast den första som ser parallellerna mellan den nuvarande situationen i Sveriges ekonomi och hur det såg ut i början av 90-talet. En gemensam faktor som sticker ut speciellt är högerregeringen. Att däremot påstå att de två finanskriserna är Moderaternas verk vore att ge deras kraft att påverka orimligt stort förtroende. Kriserna har trots allt varit mer eller mindre globala av anledningar som byggts upp före respektive regering trätt i kraft.

Att istället använda tillträdet av en högerregering i socialismens högborg Sverige som en indikator för att något är på väg att slå snett är en helt annan sak. När tillräckligt många här i landet tror att högerpolitik kommer gynna just dem – nu förutsätter jag att de flesta röstar mer eller mindre egoistiskt – verkar det inte bättre än att något skenat. Med det inte sagt att Socialdemokraterna på något sätt skulle vara ett bättre val för landet. Det intressanta i sammanhanget är just masspsykologin; vad majoriteten tror är bra.

När relativt lågavlönade blundar för det faktum att de är just relativt lågavlönade och tycker det är en bra idé att skuldsätta sig med hög belåningsgrad på ett hus eller en lägenhet och banken dessutom beviljar lånet, det är då ekonomin börjar sparka bakut. Jag läste idag i Dagens Industri – som inte fattat det här med länkar på internet, varför det heller inte går att länka vettigt till deras artiklar – att Statens bostadskreditnämnd kommit fram till att 15% av bolånetagarna sitter i en sits där belåningsgraden skulle gå över 100% ifall bostadspriserna faller med 20%. Ett scenario de dessutom anser fullt rimligt och jag är inte sen med att hålla med. Den senaste tidens låga räntor har skjutit på ett sådant prisfall för att hindra att det som redan hänt med bolånemarknaden i USA även ska hända i Sverige.

Personligen anser jag inte att det är en hållbar inställning. I praktiken subventioneras beteendet att skuldsätta sig, vilket på sikt bara förvärrar situationen. Idag är man trots allt dum om man inte tar stora lån eftersom staten i princip betalar dig för att låna pengar, allt för att stimulera konsumtionen för att få igång ekonomin igen. Det är åtminstone det som är tanken. Men den låga räntan är högst tillfällig. Förr eller senare vänder den upp igen.

För några veckor sedan kom det faktum att jag bor i hyresrätt på tal, på Hisingen dessutom. Jag får ofta höra dåliga saker om Hisingen. Att två medlemmar i X-team sköts med automatvapen precis utanför mitt köksfönster eller att kiosken på andra sidan lägenheten brändes ner har inget med saken att göra. Hur som helst så ansåg min vän Johan att jag borde skaffa en lägenhet på andra sidan älven, i Linné kanske. Själv tyckte jag att prisläget var – och fortfarande är – högre än jag vill gå in på. Det första bolånet är trots allt det man kommer dras med hela livet, eller tills sista amorteringen är gjord. Eventuella byten på vägen sker under liknande marknadsvillkor och går på ett ut. Johan ansåg i sin tur att det väl inte gör något att ta ett stort lån nu när räntan är låg, även om man tror att räntorna kommer gå upp och priserna ner med dem. ”1.5 miljoner nu med 2% ränta eller 1.3 miljoner om ett halvår med 5% ränta” har jag för mig var orden han använde, vilket kändes väldigt illustrativt för problematiken. Att det tar betydligt mer än ett halvår att tjäna in 200 tusen var tydligen inget han reflekterade över.

Dessa tankegångar tror jag är vanliga ute i landet och det räcker att två parter tänker så för att priset ska trissas upp i en auktion. Jag är helt enkelt inte villig att lägga en så stor del av min disponibla inkomst på mitt boende när räntorna går upp igen, även om jag skulle ha råd. Många verkar inte tänka så långt. Det är även därför jag anser att Sverige fortfarande bara skjutit krisen framför sig. Även om bankerna räknar med att man ska klara av en ränta på 7% för att få ett lån är det fortfarande fullt möjligt att ta ett lån med 95% belåning, vilket inte lämnar någon som helst fallhöjd för marknadsvärdet. När räntorna går upp kommer rimligen även ovan nämnda frenesi vid auktioner dämpas, vilket i sin tur drar ner marknadsvärdet. Det är då det magiska inträffar: många hushåll sitter fast i låga marginaler samtidigt som belåningsgraden blir hög jämfört med marknadsvärdet. Helt plötsligt kommer bankerna med krav på amorteringar trots att marginalen inte finns och kollapsen är ett faktum. Även om många kanske klarar av att snåla in och klarar sig med nöd och näppe så kommer det inte finnas någon som helst marginal över till det som driver ekonomin: konsumtion. Vilket ju var precis det som skulle stimuleras med de låga räntorna till att börja med.

Det är här högerpolitikens stora svaghet träder fram. Den kan funka utmärkt så länge det är ett fåtal som skor sig på den, men då finns det inte tillräckligt med incitament att rösta på högern för att den ska komma till makten. När det däremot är tillräckligt många som röstar höger har attityden svängt till ett för ekonomin i helhet ohälsosamt klimat – åtminstone i Sverige.

Flickr-statistiken

Jag såg precis att en av mina snowboardbilder från förra året har blivit nämnd i en topp 10-lista över bästa snowboardbilder på Flickr. Nu är det en ganska liten site som gjort listan, men det är ju kul oavsett. Speciellt eftersom Snowboard-gruppen på Flickr i skrivande stund innehåller 13830 bilder, så det finns gott om konkurrens.

Hade det inte varit för statistiken på Flickr hade jag inte vetat om det. Tyvärr kan man inte se statistiken mer än en månad tillbaks i tiden. En annan rolig sak jag upptäckte häromveckan på samma sätt är att en bild jag tog på Dr. Flo and the Magical Paintbox Band (eller vad de kallar sig nu för tiden) när vi hade replokalen ute i Högsbohöjd, är första träffen på Google Image om man söker på ”brick wall band”. Kanske roligare om man känner till bakgrunden till denna klyscha bland bandbilder.

Opinionsundersökningar

Så här i valsäsong dyker det upp gott om opinionsundersökningar som påstår det ena och det andra. Det som förbryllar mig mest är de statistiska felmarginaler som presenteras – eller inte presenteras, som det oftast är.

Ta till exempel den senaste från Skop som presenterades idag. Den är utförd med 1177 intervjuer. Enligt undersökningen påstås att 59% av de tillfrågade ska rösta och att 19% av dessa i sin tur inte har bestämt sig. Detta leder till slutsatsen att de faktiska siffrorna är baserade på svar från 562 personer, vilket matematiskt sett skulle ge en felmarginal på 1.8%-enheter för ett parti som ligger kring 5% i undersökningen (räknat på ett konfidensintervall på 95%). Förutsatt att undersökningen gjorts på ett perfekt representativt slumpurval av befolkningen.

Nu är det inte riktigt så det går till i praktiken. Uteslutande handlar det om telefonundersökningar, vilket gör att urvalet till exempel kan förmodas vara överrepresenterat av grupper som är mer benägna att ha fast telefon. Detta är instituten givetvis medvetna om, vilket gör att de använder ett stratifierat urval. Exakt hur stratifieringen går till varierar förmodligen friskt mellan instituten, men grundprincipen är att dela upp urvalet i olika demografier och slumpa individer inom de specifika demografierna samt vikta deras resultat med respektive demografis storlek. Att hitta en bra avvägning mellan antalet demografier och deras storlek är avgörande för ett representativt resultat. Blir antalet intervjuer i en demografi litet blir resultatet lätt opålitligt.

Inspirerad av Nate Silvers bevakning av presidentvalet i USA i höstas tänkte jag att det kunde vara intressant att vikta ihop de undersökningar som presenterats hittills för att se vad de säger ihop. Förhoppningsvis ger det en mer representativ bild av verkligheten, men framförallt ville jag få en uppfattning om felmarginalerna i respektive undersökning. Tyvärr har jag inte tillgång till historisk data, vilket gör det väldigt mycket till ett höftskott.

Grundprinciperna jag använt mig av är till att börja med att vara väldigt kritisk i min sammanviktning. Felmarginalerna i undersökningarna kompenseras både för uppskattat antal osäkra röster som soffliggare, men även för en uppskattning av hur mycket själva undersökningen påverkar resultatet. I USA ligger snittfelet för en undersökning på ca 1.5%-enheter enligt ovan, så jag utgick från det i brist på historisk data. Siffran påverkar mest de uträknade felmarginalerna ändå eftersom jag anser den siffran konstant mellan institutioner, medan Nate Silver räknat ut den historiskt för varje institution.

Den uppskattade felmarginalen räknas sedan om till en motsvarande kompenserad undersökningsstorlek som används för att vikta ihop varje enskild undersökning till totalen. För att kunna jämföra undersökningar som skett vid olika tidpunkt viktas resultaten även med hur gamla de är. Även där har jag bara dragit till med siffrorna från USA i brist på historik, det vill säga en halveringstid på 30 dagar. En undersökning som är en månad gammal får alltså halva genomslaget jämfört med en sprillans ny i viktningen.

De undersökningar jag lyckats hitta är en från Synovate (27/4), två från Sifo (7/5 och 14/5), tre från Demoskop (6/5,13/5 och 20/5), två från Novus (11/5 och 18/5) och den ovan nämnda från Skop (18/5). Prognosen från predict.eu har jag inte tagit med, eftersom det inte är en undersökning med specificerat antal intervjuer.

Mitt resultat blir (felmarginaler i parentes):

• S: 31.6% (2.4%)
• M: 26.7% (2.3%)
• FP: 7.9% (1.4%)
• MP: 7.8% (1.4%)
• V: 5.8% (1.2%)
• C: 5.6% (1.2%)
• PP: 5.5% (1.2%)
• KD: 4.5% (1.1%)
• SD: 2.0% (0.7%)
• JL: 1.7% (0.7%)

Felmarginalerna motsvarar en hypotetisk undersökning gjord på 1406 intervjuer, vilket säger en del om hur hård min viktning är. SD ingick inte i Synovate-undersökningen och första Demoskop-undersökningen var presenterad i heltal. Båda undersökningarna tillhör dock de äldre, vilket gör att de får mindre genomslag på totalen och det blir marginell skillnad om jag tar bort dem från beräkningen. Det stora frågetecknet i mina beräkningar är hur de olika instituten redovisar osäkra svar respektive icke-svar i statistiken. Därför har jag förutsatt att de som inte skriver något om det har samma storleksordning som de som nämner det explicit under motsvarande tidsperiod.

Det jag tycker är intressant och som tyvärr inte syns i opinionsundersökningarna, är just hur de som säger sig vara osäkra resonerar. De flesta undersökningar ställer frågan ”Vad skulle du rösta på om det var val idag?”. En frågeställning som ”Skulle du kunna tänka dig att rösta på parti X?” är däremot mycket mer intressant. Enligt vad jag hört, men har ingen källa för det tyvärr, får till exempel Miljöpartiet väldigt högt resultat vid en sådan fråga. Jag har för mig det handlade om runt 60%. Det indikerar att vissa partier kan vara överrepresenterade bland alternativen hos osäkra, vilket gör att deras siffror blir mindre i en traditionell undersökning. Junilistans resultat förra valet tycker jag illustrerar just ett sådant fenomen. Prognoserna runt motsvarande tid sa 3.5% men valresultatet blev 14.5%. Det ska bli intressant att se om Piratpartiet lyckas med motsvarande bedrift i år, även om prognoserna redan fångat upp skrällindikationer.

Projekt: Youtube

Ett av mina projekt jag funderat på är att komma igång med att posta lite klipp på youtube. Främst akustiska punkcovers. Tyvärr visade sig mina första tester med den inbyggda webkameran bli alldeles för dåliga: Usel framerate, upplösning och bild. 1.3 megapixlar heter det, jo man tackar.

Alternativ två var att koppla in min gamla, relativt oanvända DV-kamera. Tyvärr har jag inte längre något firewire sen jag dumpade min uttjänta Acer Aspire till förmån för en röd LG E300. Kameran har en USB-port för att kunna användas som webkamera men resultatet blir bara snäppet bättre än den inbyggda kameran, dock fortfarande uselt.

Jag beställde därför ett ExpressCard med två firewire-portar från Komplett. Som en extra bonus kommer jag nu också kunna använda DV-kameran till annat, även om den inte fungerar helt felfritt efter att jag kraschade på skidor när jag hade den i ryggsäcken. Kortet landade i brevlådan i tisdags och experimenten kunde börja.

Eftersom jag dessutom vill spela in ljudet någorlunda hyggligt var jag inte säker på om datorn skulle palla med att fånga DV över firewire samtidigt som en multikanalinspelning med USB-ljudkortet, men som tur var visade det sig inte vara några som helst problem så länge videoinspelningen ligger i förgrunden. Nackdelen är att ljudet och bilden måste synkroniseras i efterhand, men det problemet har funnits sedan urminnes tider och är lätt löst genom att klappa händerna en gång i början av inspelningen. En extra bonus är att ljudet kan mixas i efterhand, vilket gör enorm skillnad.

Ivrig att komma igång drog jag fram två spotlights för att få nån slags ljus, monterade vidvinkeltillsatsen, satte mig framför kameran med gitarren och drog av Rancids låt Poison. Knappast den bästa tolkningen någonsin, men det var mest ett test ändå. Det var nu det jobbiga började. Ljusmängden från mina spottar på 25 W är definitivt i minsta laget, vilket resulterar i en väldigt brusig bild. Det är väl inte ett problem i sig förrän det är dags att koda filmen till något vettigare format. Hemskt är bara förnamnet. Inte nog med det, filen blev dessutom gigantisk!

Efter att ha sovit på saken och googlat runt lite var det ganska klart att jag var i behov av brusreducering. Till slut hittade jag en forumtråd som i sin tur ledde mig till en sida med många filter till VirtualDub. Där hittade jag utöver det jag letade efter även ett deinterlacefilter som ser ut att fungera bra för mina ändamål. Hur Adobe Premiere kommer undan med att bara ha en kryssruta för deinterlace, utan några som helst valmöjligheter, är bortom mitt förstånd.

Med filterkedjan på plats blev resultatet ljusår bättre än tidigare, så nu återstår bara tid till att göra en vettig inspelning också innan det åker upp för hela världen att beskåda!